1. Frontpage
  2. Inspiration
  3. 100 år med Bjørn Wiinblad

Bw 100 Aar 2

100 år med Bjørn Wiinblad

Berättelsen om en tusenkonstnär

Han var en av Danmarks flitigaste konstnärer. Han reste världen runt för att ställa ut, göra teaterkulisser, skapa gobelänger och måla sina ljuvliga, spetsnästa flickor med mandelformade ögon på koppar, kannor och fat. Läs om hans spännande liv under tio decennier.

 Blomst Gold

 

Skrivet av författaren Lars Hedebo Olsen

Foto från Bjørn Wiinblads Fond

 

1918 – 1927

En ung konstnär i en politisk familj

Bjørn Wiinblad (1918–2006) har betecknats som tusenkonstnär eftersom han ständigt förnyade sig när det gällde att hitta nya platser och nya material som han kunde dekorera. Eftersom han var så flitig (och säkerligen också för att han var en god affärsman) blev han under 1960- och 70-talen en av de mest välbärgade danska konstnärerna. Så välbärgad att han under en period hade sju bostäder, både hemma i Danmark, i södra Tyskland och i Schweiz, som han använde som baser när han reste till olika uppdrag eller när han tog med sina vänner på långa opera- och kulturresor.

Det var ingen som hade förväntat sig att det skulle gå så här för den unge Bjørn Wiinblad när han debuterade 1945. Och i synnerhet inte när han föddes 1918 på Østerbro i Köpenhamn i en familj som sysslade med politik och samhällsfrågor.

Bjoern Wiinblad 600X400px

Hans far, Otto Wiinblad, satt i Landstinget (Folketingets andra kammare fram till 1953) för socialdemokraterna och hans farfar, Emil Wiinblad, var redaktör på tidningen Socialdemokraten och under en period också invald i Landstinget. Bjørn Wiinblads mor hette Ebba Wiinblad och hon var familjens nav och såg till att familjen, där också Bjørns

 

Otto Og Ebba Wiinblad 600X400px

Ebba och Otto Wiinblad © Bjørn Wiinblads Fond

 

 

syster Ulla fanns, varje sommar åkte iväg till sin lilla sommarstuga i Hvidovre. Ebba Wiinblad sydde och syltade medan männen diskuterade politik – bland annat med Danmarks statsminister, Thorvald Stauning, som var en flitig gäst hos familjen fram till sin död 1942. Det fanns dock en liten man i familjen som inte gillade att diskutera politik. Det var Bjørn Wiinblad. Han ville helst rita och måla och med tiden började han även skriva små berättelser. Bjørn Wiinblad var en drömmare och hade inga ambitioner att utbilda sig till typograf eller gå in i politiken.

 

Bjoern Ulla

Bjørn Wiinblad med sin storasyster Ulla © Bjørn Wiinblads Fond

Bjørn wiinblad ornaments , fugl i rede

Wiinblad Arbejder

© Bjørn Wiinblads Fond

1928 – 1937

Tidig ungdom

Den svåra lärotiden

Bjørn Wiinblad blev världsberömd för sina fantasifulla teckningar och dekorationer som är fulla av romantiska flickor, sagofigurer och vidunderliga mönster. Men innan han kunde börja som konstnär var han tvungen att klara av Teknisk Skole på Frederiksberg, där han började utbilda sig till typograf.

Han hade berättat för sin far att han gärna ville bli konstnär, men hans far insisterade på att han först skulle skaffa sig en utbildning som kunde ge honom en fast månadslön. År 1935 började Bjørn Wiinblad därför på utbildningen till typograf, och även om han kunde se det förnuftiga i att lära sig ett ordentligt hantverk, kände han sig inte hemma i typografmiljön. Många år senare berättade han för veckotidningen Hjemmet om de svåra år han upplevde som typografelev: ”Antingen tappade jag hela satsen på golvet eller så stod jag och diktade i en låda eller ritade”. Bjørn Wiinblad trivdes inte alls i den tuffa miljön och han upplevde att hans lärlingskamrater mobbade honom: ”Jag lovade de andra lärlingarna att jag aldrig skulle säga ’du’ till dem när jag var klar och att jag aldrig skulle dricka öl”. Enligt traditionen sa man ”ni” till sina lärlingskamrater och den första dagen man var klar med utbildningen kunde man börja säga du till varandra, vilket man markerade med en kall öl.

Bjørn Wiinblad kunde inte tänka sig något värre, kan man förstå av citaten som kommer från en artikel i Hjemmet från 1988. Och han slapp även att dricka ”du” med läromästaren, för samma dag som han blev klar bröt andra världskriget ut och alla fick andra saker att tänka på. För föräldrarna måste det ha varit en lättnad att deras son fick en typografutbildning. Som barn hade Bjørn Wiinblad mest sysslat med att skriva berättelser, rita och spela flöjt. Han gjorde utflykter till Dyrehaven norr om Köpenhamn där han ägnade timmar åt att titta på alla vackra djur och dagdrömma. I grundskolan var han inte särskilt duktig, men hans syster Ulla hjälpte honom när det behövdes. Men en typografutbildning kunde hon inte förhindra och det skulle senare visa sig att Bjørn Wiinblad skulle få stor glädje av att kunna arbeta med stora, tomma ytor som han skulle dekorera utifrån en skiss som han antingen ritade eller hade i huvudet.

Bjørn wiinblad ornaments , fugl i rede

1938 – 1947

Kunstakademiet

En konstnär blir till

År 1940 var Bjørn Wiinblad nyutbildad typograf och skulle han följa den inslagna vägen skulle han strax ha skaffat sig ett jobb som boktryckare eller sättare på en tidning. Men han kunde inte släppa tanken på att jobba med konst – och allra helst som illustratör, så 1940 började han den grafiska utbildningen på Det Kongelige Kunstakademi. Bjørn Wiinblad tog till en början till sig sin professor Aksel Jørgensen strama grafiska stil, men inom kort började han leta efter en plats där han kunde få fria tyglar och dyka ner i sin fantasifulla värld. Få teckna älvliknande figurer, kvinnor med mandelformade ögon och vackra blommor.

Svaret hittade han i keramiken, som han introducerades för av sin studiekamrat Lars Syberg runt 1943. Han drejade och brände sina egna verk i sin verkstad i Tåstrup och bjöd in Bjørn Wiinblad att prova på keramiken. Det visade sig vara helt rätt. När Bjørn Wiinblad inte var upptagen med studierna på Kunstakademiet slog han sig lös i Lars Sybergs verkstad. Han kunde varken dreja eller formge keramiken, men han kunde dekorera den och var särskilt förtjust i att arbeta med den gamla kohornstekniken, där man fyller ett kohorn med färg och för det över en kruka eller ett fat. Det ger särskilt tunna linjer och kräver att man är säker på handen.

"Fat

1945 gick Bjørn Wiinblad ut från Kunstakademiet och redan samma år debuterade han med en omfattande utställning i det lilla galleriet Binger på Palægade i Köpenhamn.  

Invitation Hos Binger

Förutom att visa en mängd keramiska krukor, fat och skålar ställde han ut teckningar, affischer och illustrationer till boken Aladdin och den underbara lampan. Utställningen blev en succé och redan första dagen sålde han föremål för 1 000 kronor. Det viktigaste med utställningen var emellertid att han träffade en rad personer som snart kunde få honom att leverera ännu mer keramik och rita ännu fler affischer. Bland dem fanns Jacob E. Bang som precis blivit konstnärlig ledare för den lilla fajansfabriken Nymølle. Jacob E. Bang och Bjørn Wiinblad blev snabbt vänner och inom kort fick han den unge Bjørn Wiinblad att arbeta för Nymølle, vilket sedan under flera år framöver skulle leda till att en mängd samlartallrikar, skålar, koppar, fat, askfat och ljusstakar strömmade ut från Nymølles verkstad med Bjørn Wiinblads illustrationer.

Tack vare Nymølle kom Bjørn Wiinblad i var mans ägo i Danmark, eftersom de flesta hade råd att köpa de varor som kom från fabriken. Men det var också tack vare Nymølle som några av Bjørn Wiinblad kollegor tyckte att han blev lite för populär och kompromissade med sitt konstnärliga uttryck. Den kritiken hade han inte mycket till övers för. Tack vare Nymølle kom hans konst ut till vanligt folk, vilket var det han verkligen ville. Upplevs av så många som möjligt.

Bjørn wiinblad ornaments , fugl i rede

1948 – 1957

Etableringen

Bjørn Wiinblads uppgång och kritikernas missunnsamhet

Bjørn Wiinblads debut 1945 var så övertygande att han bara några få år senare hade fått igång en karriär som var så fylld av roliga uppdrag att många av hans konstnärskollegor kan ha varit rejält missunnsamma.

Han fick inte bara snabbt flera uppdrag hos fajansfabriken Nymølle, han kom också i kontakt med föreningen Håndarbejdets Fremme som han ritade broderi- och textilmönster till och snart blev han även engagerad som affischillustratör för den årliga Spil Selv-veckan. Bjørn Wiinblad älskade musik och i hemma-hos-reportage kan man läsa hur hans hem var fullt av klassiska LP-skivor och att han kunde tillbringa långa kvällar vid sitt piano. Att rita för Spil Selv-veckan var därför ett drömuppdrag, för syftet var att få fler att spela ett instrument och Bjørn Wiinblads affischer blev snart så populära att de ledde till ännu fler uppdrag.

Han började rita för FN i Paris, engagerades för att rita kostymer och scenografi till flera teaterföreställningar och ställde ut i en allt större omfattning. Först var det hemma i Danmark man ville se hans verk, men snart blev det även i Norge och Sverige, och 1950 ställdes hans keramik ut hos Bonnier’s i New York, som hade specialiserat sig på skandinavisk design. Det var krukor, skålar och fat men även handmålade figurer med mandelformade ögon som gick åt som smör i solsken. Bara i Stockholm sålde Bjørn Wiinblad mer än 2 000 krukor, fat och skålar då han ställde ut där 1950 – dels i fajans från Nymølle, dels i hemgjord keramik.

Wiinblad Spil Selv 500X465px

År 1951 startade Bjørn Wiinblad sin egen verkstad i Hjortekær norr om Köpenhamn. Han ville inte ha en ståtlig bostad utan en plats där han både kunde bo och arbeta och där det fanns plats för kollegor att också bo när de höll på med stora projekt. Härifrån strömmade föremålen ut till hela världen. En del av dem var så lyckade att han 1955 fick ta emot en silvermedalj på den första internationella keramikfestivalen i Cannes, Frankrike. Världen hade upptäckt Bjørn Wiinblad i mitten av 1950-talet och snart kontaktades han av Philip Rosenthal som ägde en gammal porslinsfabrik i södra Tyskland. Han ville

skapa Bjørn Wiinblad. Hemma i Danmark hade man också upptäckt Bjørn Wiinblad, som hade fått ett folkligt genombrott tack vare sina samlartallrikar som han hade skapat massvis av för Nymølle. Kritikerna på de danska dagstidningarna var dock inte lika begeistrade som Philip Rosenthal eller de danska konstnärerna. De efterlyste variation i Bjørn Wiinblads uttryck. De skrev att de höll på att kvävas av hans söta damer med de sneda ögonen och alla krusiduller. Att det hela blev lite för sött och oskyldigt. Bjørn Wiinblad lyssnade på kritiken. Men han brydde sig inte om den. Det hade han inte tid med.

Bjørn wiinblad ornaments , fugl i rede

1958 – 1967

Världskonstnären

Bjørn Wiinblad erövrar världen

År 1960 utnämndes Bjørn Wiinblad till konstnärlig ledare på Rosenthal i södra Tyskland. Det vara bara några få år efter att han hade träffat fabrikens chef Philip Rosenthal och hans hustru Lavinia, som Bjørn Wiinblad inledde en livslång vänskap med. Med anställningen hos Rosenthal inledde han också en internationell karriär som var helt unik bland danska konstnärer. Förutom att ansvara för det konstnärliga uttrycket hos Rosenthal bosatte han sig också i närheten av familjen Rosenthal och med tiden skaffade han sig bostäder i både den sydtyska staden Selb och i Genève, Schweiz.

Det var dock inte bara det internationella engagemanget som var väldigt ovanligt. Bjørn Wiinblad började också tjäna mycket pengar – så mycket att han enligt uppgift fick omkring 10 miljoner kronor i kvartalet i royalty från Rosenthal. Det innebar att han både kunde hålla överdådiga middagar för sina vänner, bjuda in dem till långa operaresor och köpa alla de antikviteter, skivor och böcker som han förälskade sig i. Och när Bjørn Wiinblad handlade så slog han på stort, för han såg alltid till att skaffa flera exemplar av musikskivor och böcker, så att han kunde ha samma saker i alla sina bostäder. Och när han beställde en kostym lät han sy upp den i sju exemplar så att han kunde hänga samma kostym i alla sina bostäder.

Wiinblad Og Philip Rosenthal 600X472px

Wiinblad och Philip Rosenthal © Bjørn Wiinblads Fond

Bjørn Wiinblad vilade emellertid inte på lagrarna efter sina konstnärliga och ekonomiska framgångar. Han arbetade hårt i verkstaden i Hjortekær och hos Rosenthal i Sydtyskland. Han levererade ritningar till Nymølle, vilket bland annat ledde till hans berömda 12 samlartallrikar som följer årets gång för ett nyförälskat par. Han dekorerade Rørvig Færgekro med otroligt vackra keramiska kakelplattor som än idag sitter i den gamla fina lokalen. Han hade också uppdrag för Hilton i London och tog emot internationella designpriser och reste runt för att göra scenografier till stora teaterföreställningar – bland annat för Det Kongelige Teater och Tivolis Koncertsal. Bjørn Wiinblad var kort sagt överallt. Även i Illums Bolighus på Ströget i Köpenhamn, som 1961

återinvigdes efter en större renovering. För att fira varuhusets ansiktslyftning bjöd Illums in Bjørn Wiinblad att ställa ut keramik, glas, porslin, papier-maché-figurer, skulpturer och möbler på alla våningar. Utställningen öppnade den 10 oktober 1961 och under den första halvtimmen kom 8 000 personer för att uppleva Bjørn Wiinblads konst. På hemmafronten hände också något nytt i Bjørn Wiinblads liv. År 1966 flyttade han in i ett gammalt blått trähus i Lyngby. Här inrättade han en verkstad och en stor bostad, som han under de kommande åren förvandlade till en orientalisk grotta som fylldes till bristningsgränsen med antik konst, nederländsk keramik, böcker, samlartallrikar – och framför allt gäster.

Bjørn wiinblad ornaments , fugl i rede

1968 – 1977

Från musikalisk matservis

Från musikalisk matservis till färgsprakande gobelänger

En av de svåraste serviser som Rosenthal skapat heter Trollflöjten. Den skapades av Bjørn Wiinblad 1969 med inspiration från Mozarts opera och den var så svår för fabrikens tekniker att tillverka att det tog dem flera år att bli färdiga. I botten på tallrikarna och i locken på terriner och kannor lade Bjørn Wiinblad in scener från Mozarts opera och på baksidan av varje porslinsdel skrev han texten till scenen med sina stora, svepande bokstäver.

Bjørn Wiinblad kunde inte få nog av klassisk musik och med servisen Trollflöjten lyckades han kombinera sin kärlek till musiken med fint porslin, som dessutom kunde fås i en version där delar av servisen var belagd med guld. Servisen var dyr och exklusiv, men den öppnade även nya dörrar för Bjørn Wiinblad. I Iran bland annat, där man 1971 skulle ha en stor fest för att markera 2 500-årsjubileet för grundandet av det persiska riket. Shahens hustru, Farah Diba, hade sett Bjørn Wiinblads Trollflöjtsservis och bad honom att designa en servis som kunde användas till festen, som blev en av 1900-talets överdådigaste fester. Gäster från hela världen flögs in till Iran, man serverade 50 ton kaviar och hela balunsen beräknas ha kostat 300 miljoner kronor. Och mitt i allt stod Bjørn Wiinblads servis, som de fina gästerna fick äta på, däribland den danska drottningen Ingrid och kung Fredrik IX.

Wiinblad Og Tryllefoeljten

Bjørn Wiinblad var visserligen uppvuxen i en politisk familj men han brydde sig inte ett dyft om politik. Och därför slog det tillbaka på honom när han kritiserades i danska medier för att arbeta tillsammans med den iranska regimen. ”Har man ett kungadöme ska man också fira” sa han lite naivt till Ekstra Bladet när tidningen frågade honom om han hade haft några betänkligheter inför att samarbeta med en regim som var känd för sin brutala behandling av den iranska befolkningen.

Bjørn Wiinblad skakade av sig kritiken och påbörjade ett stort gobelängprojekt i Portugal. Han lät väva gigantiska gobelänger med motiv ur Tusen och en natt i en verkstad i Porto efter beställning från en mässhall i Dallas, USA. 1973 var gobelängerna färdiga och både den amerikanska pressen och mässhallen i Dallas, Apparel Mart, var djupt imponerade och kallade Bjørn Wiinblad för ”vår tids H.C. Andersen”. Bjørn Wiinblad hade inte tid att vila på lagrarna utan kastade sig över nya uppdrag: Burkar för livsmedelskedjan Irma, teateruppdrag, affischer och böcker. Och inte minst inredningen av Bjørn Wiinblads Hus i Ny Østergade i Köpenhamn, vilket som försäljnings- och utställningslokal utvecklade sig till en vallfartsort för Wiinblads-fans under många år framöver.

Bjørn wiinblad ornaments , fugl i rede

Wiinblad Og Selskaberne

1978 – 1987

Sällskapsmänniskan Wiinblad

Gränslös gästfrihet

I slutet av 1970-talet vistades Bjørn Wiinblad så mycket utomlands att han fick status som utlandsdansk. Han hade flera bostäder i Sydeuropa och reste ofta till USA, där han var engagerad i en mängd uppdrag. Men när han kom till Danmark skulle det vara fest. I god tid såg han till att bjuda in åtta, tio, som mest tolv personer till Det Blå Hus i Lyngby, där middagsbjudningarna alltid följde ett bestämt schema. Gästerna var danska och utländska författare, skådespelare, balettdansörer och konstnärer. Diplomater, politiker och nära vänner. Den amerikanska författaren Erica Jong, den amerikansk-österrikiske bodybuildern Arnold Schwarzenegger och den amerikanska entertainern Liza Minelli fanns bland gästerna tillsammans med kända danskar som Susse Wold, Preben Kaas, Lisbet Dahl och många andra, som Bjørn Wiinblad bjöd in för att han tyckte att de var intressanta personer.

I den fina matsalen i Det Blå Hus dukades det upp med Bjørn Wiinblads egen servis, handritade placeringskort och levande ljus. Gästerna fick oftast en bakad potatis som var urgröpt och fylld med soppa och toppad med en stor sked kaviar. Därefter serverades lite kött och till sist en söt dessert. Sedan tog Bjørn Wiinblad med sig sina gäster in i sitt grottliknande vardagsrum där han dukade upp med klassisk musik, drinkar och intressanta anekdoter. Och när klockan närmade sig midnatt var det dags för gästerna att lämna huset, för nu skulle han sätta igång med arbetet igen.

 

Bjørn Wiinblads gästfrihet visste inga gränser. Förutom de berömda middagarna bjöd han in vänner och bekanta att bo i alla hans bostäder när han själv inte skulle använda dem. Han överöste alla sina gudbarn med fina presenter och visste han någon som hade ekonomiska problem hjälpte han dem så gott han kunde.

Bjørn Wiinblad fick aldrig en egen familj och han gifte sig aldrig. Men hans gudbarn och alla hans vänner kom att bli en sorts familj och det fanns i stort sett inga gränser för vad han skulle göra för att hjälpa dem. Bjørn Wiinblad var verkligen vännernas vän.

Men även en arbetshäst. Han sov bara ett par timmar varje natt, for runt i Europa i sina tjusiga bilar och arbetade på flera uppdrag parallellt med varandra. Lampor, pussel, sängkläder, textilier, affischer, frimärken, julmärken, kopparskulpturer och stora inredningsuppdrag på internationella hotell och luxuösa kryssningsfartyg. Bjørn Wiinblad var en upptagen man, men 1984 tog han sig tid att åka till USA, när han utsågs till Årets Man av Dansk-Amerikansk Forening.

Bjørn wiinblad ornaments , fugl i rede

1988 – 1997

Hotel d’Angleterre

När Bjørn Wiinblad intog Hotel d’Angleterre

I slutet av 1980-talet blev det långsamt glesare mellan de uppdrag som Bjørn Wiinblad erbjöds. Men det innebar inte att han hade tråkigt, för som Bjørn Wiinblad såg det fanns det fortfarande massor av saker han kunde kasta sig över. 1988 skapade han en av sina mest lyckade affischer och som vann internationell berömmelse. Anledningen var de paralympiska spelen i Seoul 1988, där Bjørn Wiinblad lät de olympiska ringarna bli till hjulen på en rullstol. På äldre dagar började Bjørn Wiinblad göra allt fler affischer som han ofta gjorde helt gratis åt välgörenhets- och intresseorganisationer. Lu-biscuits, FN och Landsforeningen til Bekæmplelser av Øjensygdomme är några av dem som Bjørn Wiinblad gjorde affischer till. Det faktum att han både kunde arbeta på internationell nivå för FN och för en dansk patientförening säger något om bredden i hans engagemang. Men det fanns också tid för att skapa entrémattan till nya Marquis Theatre i New York, inreda Mozart-restaurangen Amadeus i Dallas och lansera en ny matservis, Asimetria, för Rosenthal.

Wiinblad Og Hotel D’Angleterre

Danmarks exklusivaste hotell, d’Angleterre i Köpenhamn, bestämde sig i början av 1990-talet för att låta Bjørn Wiinblad stå för nyinredningen av restaurangen ut mot Kongens Nytorv. Det innebar massor av kakelbord, stora porslinsfigurer, enorma ljuskronor och jättelika väggutsmyckningar med Bjørn Wiinblads välkända motiv – den lilla spetsnästa flickan med de mandelformade ögonen, blommor och krusiduller, där allt bands samman av blå och vita nyanser. 

Restaurangen öppnade 1994 och blev snabbt ”the talk of the town”. Alla skulle dit och se restaurangen, och Bjørn Wiinblad höll på att spricka av stolthet. Han höll säkert också på att spricka av stolthet då utställningslokalen Sophienholm i Lyngby i slutet av 1998 visade Bjørn Wiinblads verk i alla sina salar. Anledningen var hans 80-årsdag och Bjørn Wiinblad var själv engagerad i arbetet med att göra verklighet av utställningen. Utställningen, som visade hans utveckling från tidiga teckningar via illustrationer och affischer till multikonst och målade, keramiska och scenografiska arbeten, blev den sista stora utställningen av hans verk under hans livstid.

Bjørn wiinblad ornaments , fugl i rede

1998 – 2007

Den sista festen

De sista åren

Även om Bjørn Wiinblad höll på att bli en gammal man tog han fortfarande emot uppdrag. År 2000 ritade han Tivolis första julaffisch och när han inte satt och arbetade i sin verkstad till långt inpå natten bjöd han in till stora middagar eller åkte på operaresor. Efter att ha haft åtskilliga bostäder bestämde han sig 1998 för att han bara ville behålla två. Ett hus i Lausanne i Schweiz och Det Blå Hus i Lyngby.

Bjørn Wiinblad hade en speciell förmåga att se ljust på tillvaron och enligt hans gamla vänner ville han inte prata om sjukdom och död. Faktum är att han undvek sina vänner när de blev allvarligt sjuka, för han kunde av någon anledning inte hantera deras problem. Av samma anledning drog han sig långsamt undan sina närmaste vänner när det började gå utför med hans egen hälsa. När han mådde som sämst ville han inte träffa dem, men eftersom han hade varit en så god vän för så många var det uteslutet att han skulle sitta helt ensam.

En av dessa vänner var Lavinia Rosenthal, som hade känt Bjørn Wiinblad sedan de möttes första gången i slutet av 1950-talet. De hade båda rest och arbetat tillsammans under nästan 50 år, och kort före Bjørn Wiinblads död 2006 bestämde hon sig för att avlägga ett sista besök. ”Jag har aldrig haft en vän som han” har hon berättat och hon hann lyckligtvis att ta ett ordentligt farväl innan Bjørn Wiinblad dog den 8 juni 2006.

Bjørn Wiinblad älskade glädje och fest. Därför hölls hans begravning i samma anda där alla de hundratals människor som kom bjöds på massor av champagne, kanapéer och musik. Hans sista fest hade en sorglig anledning, men om Bjørn Wiinblad hade vetat att så många människor ville fira hans goda och långa liv, så hade han utan tvekan blivit väldigt glad.

Bjørn wiinblad ornaments , fugl i rede

2008-2018

Tiden efter Bjørn Wiinblad

Designarvet

Med Bjørn Wiinblads död förlorade Danmark en av sina allra största och flitigaste konstnärer. Men han efterlämnade lyckligtvis ett enormt arv av teckningar, affischer, teaterprojekt, keramik, porslin, bronsarbeten och böcker. För att inte tala om Det Blå Hus i Lyngby, som överallt bär spår av Bjørn Wiinblads energiska och humoristiska livssyn. Under alla år har huset varit öppet för allmänheten och har man tur kan man få en rundtur av Bjørn Wiinblads gamla privatchaufför och allt-i-allo, René Schultz, som bott i ett annex till Det Blå Hus sedan 1970-talet. Tillsammans med sin hustru Eva bevarar René Schultz alla historier om Bjørn Wiinblad och ser till att de gamla husen underhålls. De får ny målarfärg, hål i taket lagas och de slitna mattorna byts ut när det behövs.

Att besöka Bjørn Wiinblads hus i Lyngby är som att gå in i Aladdins grotta. Här finns ingen dansk minimalism utan istället massor av antika möbler, stoppade soffor, berg av böcker och fantastisk konst. Man märker att det här har bott en man som älskade livet och som njöt av att dela sitt hem med vänner och familj. Man känner sig välkommen i Det Blå Hus och man blir nästan avundsjuk på alla dem som fick uppleva Bjørn Wiinblad som uppspelt värd vid en av alla hans fina middagar.

Tack vare Rosendahl Design Group har Bjørn Wiinblads designuniversum fått liv igen. Under namnet Bjørn Wiinblad Denmark har Rosendahl köpt rättigheterna till Bjørn Wiinblads produkter och på senare år har det kommit en strid ström av skålar, muggar, ljusstakar och brickor som alla har dekorerats med Bjørn Wiinblads fantastiska figurer.

När Bjørn Wiinblad dog 2006 var intresset för hans saker lågt, men idag är det som om vi återupptäckt hans universum. När Arken ställde ut hans keramik, teaterkostymer, affischer och stora gobelänger 2015 strömmade tusentals människor till konstmuseet i Ishøj. För efter att vi under en period känt oss mätta på alla Bjørn Wiinblads föremål har vi långsamt upptäckt att en del av hans keramik är helt fantastisk.

Wiinblad 600X800px

Hans fajans med de fina trycken, de leende flickorna som man kan utforska hur länge som helst och inte minst hans ljusstakar, glas och skålar. Allt genomsyras av en livsglädje och energi som är helt unik inom dansk (och internationell) konst och formgivning. Det är därför vi 2018 firar Bjørn Wiinblad. 100 år efter hans födelse. .

Wiinblad återvänder

Wiinblad har återuppstått som ett varumärke i ny tolkning, som hyllar Wiinblads genuina universum. Se den nya kollektionen som passar både till nostalgiska samlare och nya generationer.

Hitta återförsäljare

Flera butiker i Sverige säljer våra produkter. Hitta en nära dig.

VI ANVÄNDER COOKIES